L’excellence française, fem relativt nya franska pärlor!

För några veckor sedan försökte jag analysera min lista över alla sedda filmer (ja, har en sådan lista) lite närmare. Det som slog mig direkt var att jag under hela 2012 nästan enbart sett amerikanska och engelska filmer (säkert en bra bit över 90 % av alla sedda), vilket känns lite tråkigt och enformigt. Därför har jag nu bestämt mig för att ösa på med mer icke engelskspråkiga filmer, så ofta som jag kan och har lust. Tack vare detta har jag nu inom den senaste månaden kommit över fem fantastiska franska filmer som jag känner att jag måste tipsa om för att göra världen till en bättre plats. 

La Môme (La Vie en Rose) 2007

Marion Cotillard – som måste vara en av de allra bästa nu levande skådespelarna – gör en fullständigt förkrossande prestation som sångerskan Edith Piaf i denna vackra biopic, en prestation som ligger fullt i nivå med exempelvis Mickey Rourkes i The Wrestler. Cotillard blir Piaf, hon brinner, hon lever och det är en fröjd utan dess like att se. Vi hoppar fram och tillbaka i Piafs kaotiska liv som tog sin början på en bordell och slutade när hon endast var 47 år gammal och redan då hade kört slut på sin kropp. Mörk, hjärtskärande och tragisk film, men också svidande vacker. Aldrig har en skådespelar-Oscar varit så välförtjänt som Cotillards och flera gånger började det hända grejer i tårkanalerna bakom ögat, särskilt när det kraftfulla slutet dök upp.

Nuit Blanche (Sleepless Night) 2011

Likt förra årets franska thriller Á Bout Portant består Frédéric Jardins Nuit Blanche av action från första bildrutan till sista, och det är bra action. Filmen utspelar sig nästan enbart på en och samma nattklubb där Vincent (Tomer Sisley) försöker ”vinna” tillbaka sin son som hålls kidnappad efter en misslyckad drogstöt. Inne på nattklubben finns det poliser – både korrupta och hederliga – och diverse gangsters som vill ha tag i Vincent och det han lyckades stjäla. Adrenalinet slutar aldrig pumpa och hjärtat slår ohyggligt fort hela vägen, vilket är underbart. Skådisarna är bra, fighterna är trovärdiga och allt tillåts vara väldigt rått, intimt och avskalat. Tänk om vi kunde få fler actionfilmer av den här kalibern, då hade genren varit oerhört mycket starkare än den är idag.

Les Petits Mouchoirs (Little White Lies) 2010

Trots att Ludo (Jean Dujardin från The Artist) – en av medlemmarna i ett tight sammansvetsat kompisgäng – hamnar på sjukhus efter en svår motorcykelolycka bestämmer sig resten av gänget för att åka på sin årliga semester till ett fint sommarställe utanför Paris. Ludos olycka, sexuella relationer i det förflutna och frågetecken kring en av vännernas eventuella homosexualitet gör att vistelsen inte blir som den brukar, och sakta men säkert börjar splittringarna leta sig fram. Regissören och manusförfattaren Guillaume Canet har här lyckats bygga ett magiskt porträtt av vanliga människor där relationerna, dialogerna och känslorna står i centrum. Det är drama rakt igenom och jag älskar varje sekund av det. Även här är det Marion Cotillard som imponerar allra mest, men exempelvis Francois Cluzet, Benoît Magimel och Gilles Lellouche gör också minnesvärda prestationer. Humor blandas med tragedi, glädje blandas med sorg, ljus blandas med mörker. Mästerlig!

Intouchables (The Intouchables) 2011

Det här är den solklart mest lättsamma och humorinriktade filmen av dessa fem, men inte är den dålig för det. Francois Cluzet (också med i Les Petits Mouchoirs) spelar stenrika Phillipe, en fransk aristokrat som efter en skärmflygsolycka är förlamad från halsen och nedåt och som i filmens inledande partier söker efter en ny personlig assistent. En efter en kommer kandidaterna in för en intervju, men deras långa utbildning och breda erfarenhet ändrar inte på det faktum att varenda en verkar vara ohyggligt torr och tråkig. Som tur är dyker sköna Driss (Omar Sy) upp och trots att han kommer från slummen och bara är där för en signatur som leder till bidrag så väljer Phillipe att sätta honom på prövning. Intouchables har blivit den mest finansiellt framgångsrika filmen i Frankrikes historia och då det här är underbar feelgood av riktigt hög kvalitet är det inte särskilt svårt att förstå. Det blir lite väl sockersött ibland, men vill man skratta högt och drabbas av djup glädjekoma så är det här filmen att ge sig på.

Un Prophete (A Prophet) 2009

Den här hade jag redan sett en gång tidigare, men då jag såg om den för drygt tre veckor sedan har jag den fräscht i hjärnan. Tahar Rahim gör rollen som Malik El Djebena, en fransos med rötter i Algeriet som får sex år i fängelse efter att ha attackerat ett gäng poliser. Väl i fängelset är han osäker, utsatt och börjar snart kontrolleras av den koriskanska maffian med César Luciani (Niels Arestrup) i spetsen. Det dröjer dock inte länge förrän Malik själv börjar få ett grepp om ”systemet”, något som han utnyttjar till sin fördel. Un Prophete är en härligt långsam, brutal, skitig och närgången film där regissören Jacques Audiard lyckas bygga upp en värld med sällsynt stämning och känsla. Den är otroligt snygg, välspelad och allmänt välgjord samt växer för varje gång man ser den. Känslan av filmer som The Godfather och Scarface är inte långt borta.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s