#SFF11: En summering, en fundering, en betraktelse

Jag sitter nu hemma i Kalmar igen efter att ha spenderat fyra underbara dagar på Stockholms Filmfestival. Precis som planerat blev det tio filmer (1-3-3-3) som sågs under dessa dagar. Alla dessa tio filmer har jag recenserat och de kan hittas i SFF2011-kategorin (eller nedan om du befinner dig på bloggens förstasida).

För en kort summering ser det ut såhär när det gäller betygen:

9/10: Tinker Tailor Soldier Spy, Martha Marcy May Marlene (Haha, noterar ett samband här, hmm)

8/10: Drive

7/10: The Ides of March, A Dangerous Method, Tyrannosaur, Project Nim

6/10: The Raid

5/10: Terri

4/10: Coriolanus

Festivalens bästa film var alltså Tinker Tailor Soldier Spy, eftersom jag tycker att den 9an är lite starkare än den som Martha Marcy May Marlene fått. Eventuellt kan Tinker höjas till full pott efter en andra titt, den har redan börjat växa ordentligt på mig. Sämsta filmen jag såg var Coriolanus, som stundtals var bedövande tråkig. Men en fyra är ju ändå inte något värdelöst betyg, så jag är mycket nöjd med den genomgående kvaliteten som filmerna jag såg faktiskt höll.

Jag känner det redan, hur omöjligt det kommer vara nästa år att inte vara där hela festivalen och se allt det man vill se. Att jag inte kunde se exempelvis Shame, 50/50, Like Crazy och Comic-Con Episode IV: A Fan’s Hope känns lite smått melankoliskt.  Så nästa år blir det bevakning under hela festivalen, hur det ska lösas vet jag inte, men det tar vi då.

Annonser

#SFF11 Dag 4: ”Martha Marcy May Marlene”

Stockholms filmfestival kunde inte ha fått en bättre avslutning. Den omtalade indiefilmen med det mystiska namnet, Martha Marcy May Marlene, blåste mig nästan ur stolen.

Filmen krestar kring Martha (Elizabeth Olsen) som vi får följa i både nutid och dåtid. I dåtid ser vi hur hon blir del av en mycket otäck och skrämmande sektorganisation och i nutid ser vi hur hon har flytt och bor hos sin syster (Sarah Paulson) och hennes man (Hugh Dancy). Dessa två tidslinjer är starkt sammankopplade med varandra, då Marthas sekterfarenheter förändrat henne för alltid.

Martha Marcy May Marlene är kort sagt en fruktansvärt bra film från början till slut. Även här har vi en film som rör sig sakta och försiktigt framåt, samtidigt som en obekväm och otäck känsla/stämning byggs upp på ett alldeles briljant sätt. Hoppen mellan nutid och dåtid är samtliga hur bra som helst, vi snackar inte enkla fades och textremsor, utan välplanerade och effektfulla övergångar.

Precis som Tyrannosaur är Martha Marcy May Marlene ohyggligt välcastad. Elizabeth Olsen (Olsen-tvillingarnas lillasyster) skådespelar på Oscarsnivå och andra skådespelare i hennes ålder kommer att få tung konkurrens framöver. John Hawkes är som alltid grymt bra i rollen som sektledare och även Sarah Paulson och Hugh Dancy utför sitt arbete med briljans.

Martha Marcy May Marlene är en otäck, närgången, spännande, välspelad, krypande och allmänt mästerlig film som nästan är uppe i samma klass som Tinker Tailor Soldier Spy. Filmfestivalens näst bästa!

(Ändring: Efter vidare omtanke inser jag att filmen är värd en fullpoängare)


#SFF11 Dag 4: ”Tyrannosaur”

Skådespelaren Paddy Considine gör med dramat Tyrannosaur sin debut som regissör, och vilken debut det är! Huvudrollerna görs av Peter Mullan och Olivia Colman, två relativt okända skådisar som förhoppningvis får lite mer ljus på sig nu. Mullan har jag sedan jag såg filmen Red Riding-trilogin varit ett fan av, i Tyrannosaur får han äntligen chansen att gå från biroll till huvudroll.

Mullan spelar den tragiska karaktären Joseph, vars liv sedan länge legat i spillror på marken. Han är sorgsen, bitter och drivs lätt till att släppa fram sina våldsamma sidor. När han träffar sin (till synes) motsats i Hannah (Colman) ser han en liten strimma ljus i sin mörka tunnel. Hannah är djupt troende och har ett ”perfekt” liv, det är i alla fall vad Joseph tror till en början, men under ytan finns mer mörker än han kunnat föreställa sig.

Tyrannosaur är en film som bygger på sina skådespelare och sitt manus, vilket jag alltid gillar. Mullan och Colman är båda alldeles mästerliga i sina roller och visar att de tillhör världseliten. Considines regi är också imponerande stabil för att vara hans debut. Jag gillar också att filmen vågar vara så svart, så deppig och så rå som den faktiskt är. Den avviker aldrig från den kolsvarta ton som den sätter i de inledande scenerna.

7/10

 

#SFF11 Dag 4: ”Terri”

Terri

Min sista dag på filmfestivalen inleddes med indiefilmen Terri, en film som jag inte hört ett knyst om förrän bara några dagar sedan. När jag såg trailern och insåg att John C. Reilly är med i den bestämde jag mig för att se den. 

Terri handlar om just Terri, en överviktig och osäker ”social outcast” som  med nästintill obefintliga familjerelationer haft en ganska grå och speciell uppväxt. Upplägget är klassiskt, i skolan blir han mobbad och i hemlighet är han lite småkär i en klasskamrat, Heather. 

Trots detta upplägg som vi sett tusentals gånger innan försöker filmskaparen här ge oss något nytt, tyvärr fungerar det inte fullt ut. Filmen har lite problem med att kontrollera sin ton, den känns väldigt spretig och ojämnt. Riktigt gripande bitar blandas med delar som närmar sig parodi. Reilly är bra som alltid och det är kul att se Creed från amerikanska versionen av The Office i en betydande roll. 

Allt som allt är Terri en stundtals bra, stundtals rolig och stundtals gripande film. Resten är mycket mediokert. 

5/10

#SFF11 Dag 3: ”Drive”

Den tredje och sista filmen för dagen blev den film som under mycket lång tid legat längst upp på min välfyllda pepplista, Nicolas Winding Refns Drive. Den danska Refn har tidigare gjort bland annat Pusher-trilogin, Bronson och Valhalla Rising, men ger sig med Drive in på mer ”mainstream” mark.

Überheta (både utseendemässigt och yrkesmässigt) Ryan Gosling gör huvudrollen i filmen, som en Hollywood-stuntförare som extraknäcker i getaway-branschen. Vi får aldrig veta hans namn och det ger en härlig känsla av mystik och gåtfullhet. Drive skildrar hur han möter Irene (Carey Mulligan), hennes man Gabriel och deras son Benicio. Gabriels gangster-förflutna kommer under filmens gång tillbaka, och även Goslings karaktär trasslas in i denna härva.

Precis som med The Tree of Life är jag fascinerad över att Drive ens existerar. På många sätt är det en otroligt vågad och experimentell film. Den blandar konstfilms-känsla med ultravåld och glammig 80-talsmusik på ett helt unikt sätt. Det är just det som filmen lever på, den oerhört trevliga stämningen, tonen och känslan som bara flödar från bioduken. Vissa scener är ren perfektion, bland andra en fläckfri scen som utspelar sig i en hiss (bilden ovan).

Även om Drive är en av de bästa filmerna jag har sett under mina festivaldagar hittills så finns det vissa svagheter som blockerar de allra högsta betygsstegen. Ibland känns det som att ”skurkarna” i filmen, som spelas av Albert Brooks och Ron Perlman, kommer från en helt annan film, en helt annan värld. Sen känns det också som att Refn ibland leker lite för mycket med tempo/upplägg, vilket gör att man på flera ställen förväntar sig miniklimax som aldrig kommer.

8/10

(För mer ingående tankar om filmen, spekulationer kring slutet och mycket, mycket mer, håll utkik på Filmmixerns hemsida för nästa avsnitt där jag och två vänner diskuterar Drive i 40 minuter.)

#SFF11 Dag 3: ”A Dangerous Method”

Den andra film jag såg idag blev den otroligt efterlängtade A Dangerous Method av David Cronenberg. Här avviker han kraftigt ifrån sina vanliga våldsamma banor och gräver djupt i psykologins mörka vatten. Det är sexuellt, det är välgjort och det är skarpt.

Filmen berättar om de världsberömda psykologerna Carl Jung (Michael Fassbender) och Sigmund Freud (Viggo Mortensen) som alla någon gång har läst om i skolan. De började som vänner och kollegor, men efter att patienten Sabina Spielrein (Kiera Knightley) kommer emellan dem utvecklas istället en mycket hotfull rivalitet.

Precis som Tinker Tailor Soldier Spy är A Dangerous Method en mycket dialogdriven film som sakta kryper framåt. Om man inte är intresserad av temat, i detta fall psykologi och framför allt sex-inriktad psykologi, kan det bli en mycket torr och seg visning. Själv tyckte jag att filmen var mycket, mycket bra. Skådespelarna är alla stört bra, även Knightley som jag tycker har fått obefogad kritik riktat mot hennes påstådda överspel. Den autentiska och välskapta tidskänslan är också en av filmens starkaste sidor.

7/10

#SFF11 Dag 3: ”The Ides of March”

Ides

De tre filmer jag ser idag ligger alla ”utanför” själva festivalen, men jag tycker ändå att det är smidigast att lägga in dem under SFF-kategorin eftersom det är just på grund av festivalen som jag ser dem.

Dagens första blev George Clooneys politiska drama The Ides of March som det känns som att jag har sett fram emot sedan jag föddes. Jag ha följt detta projekt sen dess begynnelse och eftersom jag är mycket politiskt intresserad så har den legat högt upp på pepplistorna.

Filmen följer kampanjtalangen Stephen (Ryan Gosling) som siktar på att göra guvenör Mike Morris (George Clooney) till president. Som vi alla vet är den politiska världen tragiskt nog ganska präglad av fulspel och utstuderade taktiker som i vissa fall fullkomligt ödelägger människors liv. Stephen och Mike trasslas under filmens gång in i detta giftiga och hänsynslösa spel, något som förändrar de båda på olika sätt.

The Ides of March är precis som Clooneys andra filmer som jag har sett (Confessions of a Dangerous Mind och Good Night and Good Luck) otroligt välgjord, men tyvärr saknar den lite av den gnista som de filmerna har. Det känns som att det är något som saknas, trots himmelska skådespelare och ett vasst välskrivet manus saknas det där lilla extra, magin, känslan, som gjuter de allra högsta betygen. Men missförstå mig inte, The Ides of March är en grymt bra film.

Gosling och Clooney är båda kanonbra, men allra starkast lyser Evan Rachel Wood i en betydande biroll. Wood är fantastisk i allt hon gör och har med all säkerhet en lysande framtid framför sig.

7/10